26 april 2018

Nutidens Mozart


~ Wake Me Up, by Avicii ~

Min favoritlåt av Tim "Avicii" Bergling. Favoriten bland alla de tiotals legendariska melodierna han åstadkom. Jag har, från gryning till skymning i snart en veckas tid, nynnat på refrängen till "Wake me up". Ett nynnande jag gör med kärlek. Ett nynnande jag gör med sorg.

I barndomen älskade jag musik. Vi sjöng alltid barnsånger ur den sedvanliga, ofta använda, orangea sångboken innan läggdags. Jag spelade gitarr, så även piano. När jag kom upp i högstadieåldern, det vill säga tonåren, var jag inte lika förtjust i den musikaliska världen längre. Genom dansen, som var älsklingshobbyn, fick jag istället ta del av det nya i musikväg, det populära den dåvarande samtiden lyssnade på. Däribland Aviciis verk som aldrig blev sämre och sämre, vilket många artisters musik hade (har!) en tendens att bli. Nej, låtarna blev bara bättre och bättre. Vassare. Svängigare. Melodier jag beundrade. Texter jag relaterade till. Musik jag fastnade för. Musik som kändes äkta - OCH var förträfflig dansmusik.

Tims musik är så utomordentligt genialiskt producerat att han lyckades locka människor med olika slags musiksmak in i EDM-kulturen. Hela världen diggade - älskade! - vår tids Mozart, som samhället nu i efterhand tilltalar honom. Något jag helt och hållet instämmer i. Hans kompositioner var, som Zara Larsson så välfunnet beskrev, soundtracket till livet av detta årtiondes ungdomar. Aviciis musik är minnen, något också alla andra miljontals individer som sörjt honom den senaste veckan lyft fram. Och tänk, vilken inspiration han har varit för så många. Inte bara musikmässigt, utan också för hans enorma driv.

Dokumentären har jag dessvärre inte ännu sett. Där snackas det om, och till och med visas, baksidan av att leva ett liv i rampljuset. Ett liv där ridån aldrig gick ner, där miljarder blickar riktades mot honom. Ett liv under press, stress och ångest. Ett liv i ett ständigt inre mörker. Jag har förstått på vänner och andra recensenter att den är värd att se. Dock ställer jag mig frågan: vill jag se? De små snuttar som skymtat förbi ger mig obehag och lite kräk-känsla.

Aldrig trodde jag att man kunde känna sådan dysterhet en vecka senare. En vecka senare när dödsbesked om att en så starkt skinande världsstjärna, en legend - ett unikum - lämnat jorden. Usch vad det kändes denna gång. Varför vet jag inte. Möjligen på grund av hans unga ålder? Han hade ju hela livet framför sig! Han skulle börja leva ett mer sunt liv, plocka ut de tunga stenarna ur ryggsäcken han så länge burit på. För att han verkade vara en jordnära kille med hjärtat på rätt ställe och som genuint älskade skapandet av musik? Eller kanske för att hans låtar var så bekanta, så minnesvärda? Denna gång sörjer jag. Speciellt när tanken på hans familj och vänner dyker upp.

Han är säkerligen på en bättre plats nu, mår bra och skriver passionerat musik. Jag hoppas innerligt att han känner all den kärlek världen överröst honom med.

Vila i frid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar